En liten del av Union de Suede's liv

Insänt av: Caroline Lagerkvist. Jag och några killar ägde ”Bullen ” när han var en aktiv travare. Bullen var ingen stjärna på banan och dagen kom då han inte hade några startpoäng och tränaren och vi ägare hade lessnat på hans ständiga galopper på banan. Vi tog hem honom och hade en liten fundering på vad vi skulle ha honom till...

Vi kunde inte skicka en frisk häst till slakt och att sälja honom var inte heller ett alternativ. Så jag tog honom som ridhäst /eller ponny! Han var ca 1.53 i mkh...

Bullen var inriden på ”travarvis” och inte ett dugg skolad, så det var mycket jobb att lägga ner.

Träningen börjar
Jag började träna rätt oplanerat och hade väl inga direkta mål. Men det gick bra och det visade sig att han tyckte det var jättekul att hoppa. Jag pratade med en tränare som jag haft under mina ponnyår och där var jag välkommen att träna. Det gick bra och framåt hela tiden och vi fick ofta beröm.

Klubbtävlingar
Vi började så smått tävla lite klubbtävlingar med bra resultat. På en av klubbtävlingarna var klubbens bästa ekipage med och vi slog dem i bägge klasserna - jag etta och hon tvåa. Jag fick någon spydig kommentar efteråt som jag inte ens velat komma ihåg. Ibland är det ett tufft liv att vara ridtravarägare.

En plan tar form
Vi gjorde ett litet avbrott i allt då jag blev gravid och inte kunde rida, men min ”bonusdotter”, som var min medryttare, fick då träna och tävla lite mer på allvar, så helt avställd vart han inte. Så småningom kom vi igång igen med träning och tävling och började starta i lokala hopptävlingar. Bullen gjorde alltid bra ifrån sig och jag var mäkta stolt. Tysta kommentarer fanns det säkert gott om men nu var det ingen som vågade säga något till mig..

När vi kommit såhär långt hade jag en plan vad gällde höjderna. Jag skulle satsa på att starta 1,10 el 1,20 cm. Jag hade en dröm om att vara redo för start under tävlingarna på Solvalla sommaren 2005. Vi tävlade på och min plan höll i sig och jag hade anmält oss till en klubbtävling för att träna lite mer på tempo och omhoppningssvängar.

Den tävlingen gick så superbra så jag höll på att spricka av lycka! Första klassen, LD:n, rev vi sista hindret men blev tvåa ändå och LC:n vann vi! Stolt och med ett självförtroende för 10 pers så längtade jag till nästa tävling. För då skulle vi debutera 1,20.

Tragedin
Men ödet ville något annat. När vi kommit hem och gjort allt det där man gör efter en tävling, bestämde jag mig för att Bullen skulle få gå ut i hagen. Klockan var inte så mycket och det var fint väder. Min bonusdotter släppte ut honom i hagen och jag stod på stallbacken och ”skröt” om hur fin han hade varit och om mina framtidsplaner. Då hörde jag ett gnägg som lät som ett skrik och jag sprang till hagen, eftersom jag förstod att Bullen och den nya hästen hade börjat bråka.

När jag kom fram till hagen hade Bullen ställt sig mitt i hagen. Jag tog in honom med en viss lättnad. Det rann inget blod från något ben. Men min glädje bytes snabbt till en iskall kår lägs med ryggraden då jag såg att han hade fått en spark precis vid hasleden och att inget blod rann ut. Det rann istället rakt in i leden och här tog sagan om Union de Suede alias ”Bullen” slut.

Han somnade in ca 23:00 på Ultuna söndagen den 5 juni 2005