Berättelsen om hjärtat av guld

Insänd av Emma Andersson: Jag hade tagit studenten ett halvår tidigare, precis börjat arbeta och tjäna pengar på riktigt. Under tre år hade jag bott på internat, inte ridit eller arbetat med hästar och det var inte min första tanke nu heller. Men det blir inte alltid som man tänk sig...

 Jag arbetade som vanligt när det kom in en bekant från min "aktiva" hästtid och jag slängde ur mig något om att "...om du har någon häst över, så kan du väl slå en signal".

Hon nappade inte, men kunden som stod efter henne i kön, gav mig sitt telefonnummer sa att hon hade en häst att låna ut. Om jag ville.

När jag kommer dit för att titta, dör en bit av mig...

I en smutsig box står en mager, svulten häst. Han är arg och besviken. Inte särskilt glad över att se mig.

Med skräck över att knäcka hans rygg, sitter jag upp, fast besluten att ta honom därifrån på något sätt. Sedan åker jag hem, illamående med ett brustet hjärta och alldeles förälskad.
Den första maj 2005 hämtar jag Hector Rebell utanför Starrarp. Efter många om och men. Linda, en hästvän, lovar att ställa upp med stallplats och bete över sommaren.
- Emma, vad fan har du gjort! Det här går inte, du får lämna tillbaka honom. Hon är en mer medveten, förbannad och mindre förälskad än jag - men också hon står där med gråten i halsen och tittar på mig.

Rebell blev fodrad fem gånger om dagen den första tiden. Det blev mycket energi och glädje för en liten häst. Han fick också en hästkompis och grönt gräs att äta.

Så pass mycket att han sparkade in en pinne i sin hov. Jag hade bara haft honom i en vecka och fick ringa veterinären. Samtidigt blev jag uppsagd från jobbet = livet var skit.

Ett tre centimeters hål in i hoven, sprutor två gånger om dagen och vila i en evighet innan jag fick rida. Och vi hade det trevligt ett tag innan det blev kallt. Vi hade ingen stallplats - efter missförstånd och olika besked stod vi utan boxplats långt in på hösten.

Men så fann vi ett ställe, hel inackodering, endast. Jag som arbetade två jobb och försökte knepa ihop till hyra skulle hosta fram 2500 kronor i månaden. Så fick det bli och två jobb till lyckades jag få.

Rebell har under hela tiden varit min ängel, snäll och okomplicerad. Ridningen har varit vår avkoppling när resten av världen snurrat för fort.

Han kom upp i hull, började sätta muskler och göra galoppfattningar från skritt och halt. Ett par gånger har jag gråtit av glädje samtidigt som jag önskat att Linda var där och såg oss, efter hennes insatser som vår första instruktör på sommargröna fält.

Likväl att någon var där och hjälpte oss när det var bett som kilades fast i munnen och jag satt på en springande planka. 1 maj 2006 fick jag köpa honom för alldeles för mycket pengar.

Jag och Rebell har från början förstått varandra, jag har hört andra som inte hittar rätt häst, det skär sig någonstans och jag inser att jag aldrig kommer hitta mer rätt än såhär,det är omöjligt. Han litar på mig, min bror red honom, med viss svårighet, Rebell sprang bort till mig gång på gång. Vi vet vad vi har gjort för varandra.

Vi har börjat träna så smått, första gången vi tränade för Roland, sa han:
- Jag har tränat två andra travare denna veckan, det har gått åt helvete. Men det här går bra, han kan ju hoppa. Tror du kan lära dig mycket på honom.

Vi har ju smygtränat lite själv, det var slingrigt fram till de första hinderna vi tog "matte,vad ska jag göra?" men bara hoppat enstaka hinder själva. Men söndagen den 8/10-06 red jag min coola kille till vår första tävling, mina stövlar hade gått isönder dagen innan, det ösregnade och blåste kuling, och han stannade motvilligt vid rampen jag skulle hoppa upp ifrån. Och jag var så nervös.

Vi anländer till tävlingsplatsen, och han är lugnet själv. Jag har aldrig sett honom så lugn. Han lugnade mig, detta fixar vi, han skrittade och skrittade för att hålla sig varm, ville inte stå stilla och titta på dom andra. Lugn inne på banan, dansade till och med, "hej publiken, jag heter rebell".

Vi startade vår första tävling i en klass på 60cm, jag ville att han skulle var cool och inte slingra så mycket. Över första hindret letade han efter andra, han var med mig,före till och med, han bar mig runt banan,felfria grunden och felfria i omhoppning, åttonde plats och en mycket mycket stolt Emma.

Vi startade 70 cm. Linda peppade mig och sa
- Går han felfri i grunden så satsa mer i omhoppningen, allt eller inget.

Det gjorde vi, vi öste, Rebell landar alltid i galopp, snäva svängar så gott vi kunde och vi knep den,första platsen.

Behöver jag tillägga att jag grät under prisceremonin?

Vi jobbar fortfarande, varje dag.